Pastor ber om tilgivelse for utroskap

Gjennom et brev til Livets Ord forklarer Robert Ekh nå hvorfor han forlot menigheten og sin kone.

Depresjon og ønske om å ta sitt eget liv førte tidligere Livets Ord-pastor ut i et mentalt mørke. Men han skal ha blitt reddet av en kvinne, som han nå lever med.

Det går frem av et sterkt og personlig brev fra Robert Ekh, der han forteller om hvorfor han valgte å forlate Sverige, menigheten, og familien sin.

Dagen publiserer brevet i sin helhet.

Mange nordmenn

I januar ble det kjent at en av Livets Ords pastorer, Robert Ekh, hadde forlatt sin kone og flyttet til Thailand med en annen kvinne.

Nyheten kom som et sjokk på de fleste, da Ekh var en av grunnleggerne av menigheten Livets Ord.

Dessuten underviste han i en årrekke om ekteskap og familie ved bibelskolen hvor mange nordmenn har gått.

Sjokk og sorg

I begynnelsen av februar publiserte Dagen et brev fra hans kone, Åsa, og deres syv barn. I brevet uttrykkes sjokk og sorg over det som har skjedd. Ifølge Åsa skal hun ikke før i januar i år ha visst at Robert hadde et forhold til en annen kvinne eller at han ville forlate henne.

Nylig publisert

Ingen medier har lykkes i å få tak i Robert Ekh, og hans versjon av saken har ikke kommet frem i offentligheten. Nå, derimot, har en rekke personer i Livets Ord mottatt et brev der Ekh forteller om hva som skjedde.

Dagen har valgt å publisere brevet som nylig ble publisert i den svenske bloggen Aletheia.se:

Brevet fra Ekh

«Det här brevet går till pastorer, skolledning, vänner och andra som har arbetat nära mig under åren på Livets Ord och som jag värderar mycket högt. Jag har säkert glömt någon men kanske kommer på dem så småningom.

Det har nu gått drygt en månad sedan jag lämnade Sverige. Jag förstår att många blev chockade och bestörta över vad de fick höra om mig. Jag kan inte kommunicera med alla jag känner eller alla som av olika motiv skulle vilja veta mer om vad som hänt.

Men jag tänker naturligtvis annorlunda om er. Ni är de bästa människor man kan tänka sig, och gemenskapen och arbetet med er var en tillflykt för mig under en mycket pressad och absurd tid i mitt liv.

Jag vet inte vad ni har hört mer än den info som församlingen har fått, men ni har under många år, och skolledningen under de senaste åren, varit några av de viktigaste människorna i mitt liv och därför vill jag, nu när jag själv börjar komma i balans, ge er en kortfattat beskrivning från mitt perspektiv.

Hittills har jag bara orkat försöka hålla kontakten med familjen och acklimatisera mig till ett annat liv. Det är ganska mycket annorlunda jämfört med pressen och stressen i Sverige, som knäckte mig.

Det är också för att jag vill be er om förlåtelse. Jag har svikit även er.

De flesta förstår väl kanske att det är en lång process bakom det jag har gjort. Jag har inget intresse eller behov att förmildra det hela. Men jag vill inte bara dra utan att förklara lite kort vad som hänt.

Jag har under lång tid, många år, utvärderat och även omvärderat en hel del av det jag har levt och gjort. För mig är det här flera processer som har pågått inom mig. Det har att göra med arbetet på LO under 30 år med allt vad det innebar, min roll i allt det och självklart mina inre ”demoner”, och hur all det även påverkade min och Åsas relation.

Jag levde under många år i mörker och förtvivlan som jag dolde inom mig samtidigt som jag gjorde det som förväntades av mig. Det är märkligt hur man kan fungera på vissa områden trots totalt kaos på andra.

Upplevelsen blev mer och mer att jag aldrig räckte till någonstans, att allt jag gjorde var plikt och något som någon annan ville och tyckte att jag skulle göra, vare sig det handlade om arbete eller något annat. Jag sjönk längre och längre in i depression, mörker och hopplöshet. Jag sov inte, började glömma de mest självklara basala saker, hade ingen motivation för någonting över huvud taget.

Till slut, för snart 3 år sedan, kom jag till en punkt där jag absolut inte ville leva längre. Och, utan att gå in på detaljer, när jag var på resa och hade i detalj bestämt hur jag skulle göra det, så hände något som ingen kunde förutse.

Jag sökte ingen och inget. Jag ville bara få slut på allt. Jag sjönk mot botten i ett svart hav av förtvivlan och intighet men någon som jag inte ens visste om innan dess började dra mig uppåt. Jag kan inte säga annat än att hon bokstavligen räddade mitt liv, och har hållit mig vid liv sedan dess. Vi har träffats många gånger sedan dess och haft daglig kontakt på olika sätt. Det som för mig började som ren överlevnad har stegvis vuxit till en relation jag inte vill leva utan.

Jag befinner mig nu i en helt annan del av världen där det mesta är annorlunda jämfört med Sverige. Börjar landa och anpassa mig till ett helt annat sätt att leva, långt från det jag ofta har upplevt som den svenska intellektualiserade, politiserade förnumstigheten som vet bäst om allt och alla.

Jag är naturligtvis oerhört bedrövad över att svika först och främst min familj och att göra dem illa, men jag kunde inte fortsätta ljuga. Jag hade verkligen gett upp och ville bara försvinna.

Jag skyller det inte på någon annan, mina val är mina, min skuld är bara min. Jag bara försöker förklara vad som hänt, från min horisont. Det handlar mer om min oförmåga att handskas med verkligheten än något annat.

Att jag blev psykiskt knäckt över lång tid på LO är självklart en konsekvens av mina val. Mina val och besluts min skuld, det kan jag aldrig fly ifrån. Och om jag någon gång skulle glömma det så finns det människor som har fått till uppgift att påminna mig om det.

Jag var dessutom själv delaktig i att bygga en kultur som jag idag inte kan omfamna.

Samtidigt kommer inte någon människa från ingenstans när fel saker händer och görs. Allt har ett sammanhang, saker hänger ihop, det ena påverkar det andra. Utan att ta bort ansvar så är det ändå verklighet. Ingen är en opåverkad ö i havet där bara jag själv bestämmer allt som händer. Därför kan jag bara önska att ingen annan ska gå igenom samma sak som jag.

Ni är de bästa tänkbara, både i församlingen och skolan, och jag önskar er bara det bästa, både personligt och i det arbete ni gör. Bevara den fria tanken, vägra gå in under tvång, låt ingen annans önskan eller vilja eller syn eller uppenbarelse bestämma över dig. Be den som försöker göra det ta ansvar för sitt eget liv istället, vänd dig om och gå vidare.

Som jag sa så vet jag att jag har svikit även er och gjort er bedrövade. Det gör även mig bedrövad. Förlåt!!!

Fortfarande omtöcknad men levande, Robert »

-----------------

Les også:

Her er de siste 100 publiserte meningsinnleggene i Dagen